Maria Boström kan sätta många titlar på sitt visitkort; makeupartist, stylist, inredare, frisör, kreatör. Men på frågan om hon nu kan lägga till den tyngsta titeln, konstnär, dröjer svaret.
– Jag har en så stor respekt för konstnärskapet, jag vet inte om jag är värd att kalla mig konstnär.
November målar Lidingö i flera nyanser av grått. Vi har hamnat på en stökig lunchrestaurang i centrum. Kontrasten till Marias känsla för eklektisk estetik kunde inte vara större. Hon är trött men nöjd efter helgens vernissage, den första på Galleri Melefors i Linköping med gallerist, Johan Melefors.
– Vi fick köra en corona-anpassad variant. Vi bussade ner ett 40-tal gäster. Jag är så glad och tacksam att det gick att genomföra i dessa tider. Och flera tavlor är tydligen redan sålda, jag var osäker om det verkligen skulle finnas ett intresse utöver mina vänners. Men med Johans kundkrets så ja, han verkar ha lyckats.
Hon ser uppriktigt förvånad ut.
Under Marias över 30 år som frisör och stylist har kreativa uttryck lagts till yrkespaletten men måleriet tillkommit först på senare år. I tillbakablick blir det tydligt att tiden inte varit mogen förrän nu. Det har krävts ett liv levt.
Från Jakobstad till Björn Axén
– Min uppväxt i Jakobstad i Finland var bra, jag har en fin familj. På min mammas sida finns det konstnärliga som alltid varit närvarande. Min morbror Bo Aurén, är en känd konstnär och hans syn på konst har präglat mig. Jag började teckna tidigt.
De unga åren präglades av nyfikenhet, viljan att upptäcka och uppleva saker. Utmana sig själv.
– Det där inre drivet har alltid funnits. Jag ville ifrån Jakobstad tidigt, inte för att det var dåligt utan för att jag ville upptäcka nått annat.
Maria sökte sig till Karis, Västra Nylands Konstskola direkt efter gymnasiet. Under en teckningslektion fick hon i uppgift att illustrera en dröm på fem minuter.
– Jag satt där och petade med teckningen och eftersträvade det perfekta. Då insåg jag att jag inte har någon livserfarenhet. Jag kan inte skapa konst, det går inte.
Istället bestämmer hon sig för att satsa på frisöryrket. Några år tidigare har hon tillsammans med sin mamma som är frisör, varit med vid en kurs som Björn Axén hållit i Vasa. Där fascineras hon över de fantastiska kreationer han skapar. Hon får kontakt med Peter Hegelstam i teamet och via honom står hon några år senare på Björn Axéns salong och avlägger arbetsprov. Hon är beslutsam, hon ska jobba på det bästa stället. Och så blir det. Med den egna båten som hon och pojkvännen korsat Östersjön vänder de tillbaka, packar ihop livet i Finland och flyttar till Sverige.
– Jag är 23, det är 1987 och jag får jobba med Björns Creative Team. Jag får vara med och göra visningar över hela världen och jobba med fantastiska kreatörer.
Kreativ magi på internationell toppnivå
Under ett par år gör hon de stora visningarna i Paris som Dior, Ungaro och Chanel. I Paris kommer hon i kontakt med Kim Robinson, stjärnfrisör i Hongkong. Maria blir erbjuden att jobba med Kim, men tvekar. Hon har svårt att se hur det skulle kunna överträffa arbetet med Björn, visningarna och Kungahuset. Så en dag stiger en kvinna från Hongkong in i salongen, hon är på besök med sin svenska man. De blir bekanta och umgås under en kort tid. Mötet är avgörande och det som får Maria att flytta igen, den här gången själv, relationen med pojkvännen har nått ett naturligt slut. Då är det 1989.
– Ibland vet jag inte om det är mitt val eller vad det är som väljer åt mig. Som att alla dessa människor jag stött på i livet pekat ut och lett mig på en väg som redan är förutbestämd.
Vi återkommer till drivkrafterna och hon framhåller naiviteten.
– Jag tror den varit bra för den har gjort mig öppen och orädd. Jag tror ju att allt ska ordna sig och den ger en tillåtelse att falla omedvetet, och det leder till ett mjukare fall än om man drivs av oro, fallet blir svårare. Det är mycket i mitt liv som inte gått bra, men då har jag inte haft så svårt att resa mig.
Nittiotalet präglas av en känsla att allt är möjligt. Hongkong är ett nav för den internationella mode-, film- och musikindustrin. Det är åren innan Kinas övertagande och kreativiteten flödar. Maria utvecklas som makeupartist, stylist och skapar sig en egen plattform. Hon får jobba med all de stora namnen som präglar decenniet, modeller som Linda Evangelista och Christy Turlington, modefotografer som Peter Lindbergh och Steven Meisel. Och så alla filmjobb, bland annat med Peter Greenway, regissören.
– Att vara ung och få vara med och skapa i den kreativa världen med de teamen, den dynamiken. Vi skapade fan-i-mig magi!
Hela hon sprakar till i den murriga lokalen.
Livets vändningar, mörka hål och något nytt
Inför Kinas övertagande flyttar Maria till Miami, hon får en agentur där, det är 1996 och hon väntar barn. Men där står hon inte ut mer än några månader, kontrasten till Hongkong är för stor. Hon väljer att åka hem till Finland och föda Sacha. Ett år senare är hon tillbaka i Stockholm, på Björn Axén. Ensamstående med barn är det bara att kavla upp ärmarna. Hon driver samtidigt eget. Det snurrar på. Livet med barn innebär andra värderingar. När Sacha är 10 reser de till Nya Zeeland under fyra månader för att hälsa på hans pappa som aldrig levt tillsammans med dem.
Hon tillstår att hon aldrig jobbat för pengarna, inte varit strategisk. Något hon ångrar lite idag. I en stor affärsinvestering satsar Maria sitt sparkapital i ett bolag som går omkull och förlorar alla besparingar. Det som skulle bli en ekonomisk grundplåt åt Sacha. Hon är nu 50 och går samtidigt genom en svår separation.
– Jag föll ner i mörka hål. Jag försökte förstå vad allt detta stod för. Jag visste att jag måste börja om, ge plats för nått nytt men vad?
En bild växer fram för det inre; en bil med taklucka som lastas full med färg, dukar och körs över Ölandsbron. Och tillslut är det bara sonen och den bilden som håller henne uppe.
– Jag köpte bilen, körde till Öland, med Laleh på stereon och låste in mig i en lada för att processa vad jag varit med om. Det var en manisk period. På två veckor målade jag 32 tavlor. Min mentor som kom förbi sa ”det finns kvar Maria”, jag målade som om jag trodde att skapandet skulle ta slut.
När Lennart Olausson god vän och själv konstnär får se tavlorna, utbrister han ”jag känner det i nacken, det är konst”.
Att våga lyssna inåt och förvalta sina gåvor
Tavlorna därifrån består av många horisonter.
– Jag insåg att jag levt mitt liv hela tiden påväg, men det blir utmattande att leva så. Jag måste inte längre till horisonten utan horisonten får komma till mig. Det blir en annan energi då.
Måleriet förklarar hon som en närvaro som sätts i rörelse, där hon kan vara verktyg för energin som uppstår i ”mellanrummet” till det medvetna jaget, där det inte är huvudet som skapar utan där hon tillåts gå upp i en annan dimension, bortom de egna begränsningarna. Det är där magin finns, ”i flödet”. För att nå dit behövs stillhet, och livet har idag fått en annan balans.
– Jag vet att det är konsten jag vill bli gammal med, när jag inte orkar bära möbler mer eller stå på golvet på Björn Axén längre. Jag tror att alla har fått gåvor, och att man har ett ansvar att förvalta dem på bästa sätt. Men för det krävs att man vågar lyssna inåt och bli medveten.
Vid 56 är riktningen fortfarande framåt, men själva livscirkeln håller på att slutas. Ett helt nytt kapitel har tagit vid, fött ur kaos och nödvändighet, så som livet ofta gestaltar sig. Självförtroendet har alltid varit gott och gett riktning i livet. Men parallellt löper den sviktande självkänslan, den som hela tiden kräver att man bevisar att man är värd nått, att man duger.
– Det tog lång tid för mig att kunna ta ordet ”mamma” i min mun. Jag kunde inte identifiera mig med den rollen. Det var så stort och ansvarsfullt. Det är detsamma med ”konstnär”. Jag har en så stor respekt för konstnärskapet, jag vet inte om jag är värd det. Samtidigt ska jag inte förminska mig. Man sa, du måste ha en gallerist inom fem år, jag har en efter tre. Det är ingen hobby.
Text Lisa Hellström
Foto Cia Liljeton
